skip to Main Content

Att skriva så tårarna rinner

Ibland är det bara för sorgligt. Så bedrövligt hopplöst att man undrar om det någonsin ska gå. Igår hamnade jag i ett stim. Jag skrev och skrev och skrev. Ni vet det där kapitlet när allt hopp är ute, när man inte ser hur det någonsin ska finnas någon återvändo. Ni vet den där känslan när man vet så väl att säger jag det här nu finns ingen väg tillbaka. Han kommer att gå och ingenting jag någonsin gör kommer att kunna ta bort det jag just har sagt.

När jag läser kapitlet i efterhand ryser jag och funderar på vad jag utsätter mina karaktärer för. Men det är livet, det är så här det ser ut. Livet är hjärtskärande, gastkramande, överlyckligt, vidrigt men bitvis också alldeles, alldeles underbart. Allt det ska fram och ut och kännas i varje ord och varje gest karaktärerna gör. Jag vill att mina texter ska kännas som en kaffekopp och en nybakad kanelbulle men bitvis vill jag att de ska kännas som att hjärtat slits ut ur kroppen och ligger och bultar hjälplöst i handen medan tårarna sprutar. För det är då, i konflikter och kriser, som det händer. Det är då vi utvecklas, påverkas. De där stunderna när allt hopp är förbi.

Jag är så imponerad av alla som skriver och lyckas få fram de där känslorna. De där som gör att vi sänker boken och stirrar rakt ut i luften en stund och tänker det kan bara inte vara sant! Eller de där stunderna när vi sänker boken och känner igen oss i det vi just läst och återupplever det vi själva varit med om en gång till.

Dagens skrivövning: Gå tillbaka till ett känslomässigt minne. Skriv ner det så rått och ärligt du bara kan. Låt det vila en dag och läs igenom det igen. Brinner det i hjärtat? Sprutar tårarna? Minns ni varje ord som ett slag i magen? Känner ni?

This Post Has 0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back To Top