skip to Main Content

Mellan flow och paralyserande rädsla

Idag tänker jag skriva om något så härligt som att hamna i flow. Det där tillståndet när texten plötsligt bara flödar fram och man vare sig kan eller vill sluta skriva av eufori över att det faktiskt händer kombinerat med den där paralyserande rädslan av att det kommer att ta slut.

Just flow i sig är ju härligt, har ni varit där? Jag har ingen aning om vad det är som gör att man hamnar där, förmodligen en rad omständigheter, men tänk så intressant det vore att ta reda på vad det är som bidrar. Är det något speciellt sinne som stimuleras? Doft, syn, lukt, känsel? Eller är det när man skriver ett stycke som engagerar en så mycket och ligger en så varmt om hjärtat att det plötsligt bara händer? Kanske är det någon gång under de där tidiga morgontimmarna eller sena kvällstimmarna när man är så trött att man inte längre orkar redigera och hämma sig själv så att man släpper alla spärrar och bara skriver? Eller är det när man ställs inför en tillräckligt stark deadline, den där tiden när man skriver i panik och bara försöker att bli färdig så att man heller inte hinner redigera sig själv längre?

Jag kan inte skryta med att jag särskilt ofta hamnar i flow så mina analyser har jag antingen inte gjort ordentligt eller inte satt på prov. Ibland bara händer det och då är jag väldigt glad för den stunden. Samtidigt skrämmer den mig för det är enorm tröskel att överbrygga nästa gång man ska sätta sig vid datorn och den är otroligt hämmande! Tröskeln består av tankarna på att när jag sätter jag mig vid manuset igen så kommer känslan jag hade att vara borta. Har jag riktig otur vet jag att jag kommer att sitta och stirra tomt på texten och inte komma på ett enda nytt ord innan jag börjar från början, redigerar, pillar, våndas. Och fortfarande inte får ur mig ett enda nytt ord. I ärlighetens namn har just den rädslan fått mig att undvika min text en stund nu. Jag har hittat all världens ursäkter för att inte öppna dokumentet, för att inte sätta mig och bita tag i historien som jag ändå har ganska klar framför mig.

Ikväll tänker jag tvinga mig själv att öppna manuset, stirra rädslan i vitögat. Hur farligt kan det vara?

Dagens skrivövning: Utmana dig själv! Skriv klart! Rumpan på stolen, det är den enda vägen. Lycka till!

This Post Has 0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back To Top