En god vän

Idag funderar jag över vikten av en god vän i en berättelse. Någon för huvudpersonen att stötas och blötas mot. Det behöver inte ens vara en vän i form av en människa. Det kan vara ett djur eller som i filmen Castaway med Tom Hanks en trasig volleyboll med ett målat ansikte på, Wilson. I varje berättelse finns förstås utrymme för inre monolog, huvudpersonens egna reflektioner. Men för att huvudpersonen ska komma till liv, för att lämna utrymme för gestaltning, för att inte bli en solitär som rör sig ensam i sitt eget universum behöver huvudpersonen allra oftast någon eller något annat att spegla sig i.

Idag redigerar jag en scen om nya och återfunna vänner. Jag har flera syften med scenen. Den ska dels just etablera relationerna mellan karaktärerna. Men det måste också hända något av vikt för att föra huvudstoryn framåt. Än tycker jag inte riktigt nöjd, men jag låter dem promenera i raskt takt längst grusvägarna i Österby, snart landar det. Skriver på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *