skip to Main Content
Att Skriva En Uppföljare

Att skriva en uppföljare

Mitt första manus tog nästan 3 år att skriva, inte oavbrutet men från och till. Mitt andra manus har tagit 6 månader också från och till. Varför är det sådan skillnad? Jag trodde att jag visste var jag ville med mitt första manus men 1. det var fel, åtminstone delvis om man tittar på slutprodukten, manuset är omarbetat från grunden många gånger och 2. jag visste inte hur jag skulle bära mig åt för att skriva en hel bok utifrån dramaturgiska kurvor och annat man behöver ta hänsyn till. Jag använde mig av långa miljöbeskrivningar, inre reflektioner och i princip ingen dialog. Den här gången tror jag att jag vet var jag är på väg och jag tror att det är mer rätt än sist, och den här gången har jag helt andra verktyg.

 

Det debatteras mycket om alla kan lära sig att skriva och bli författare. Jag har inget svar men jag tror att en författare måste ha en grundläggande och mycket stark vilja att skriva, utan den blir det inga böcker annat än halvfärdiga för byrålådan. Jag tror viljan ger det där lilla extra drivet i berättelsen och språket, angelägenheten att man bara måste få berätta sin historia och sprida den till flera.

Mycket kan man lära sig men kanske inte allt? Svenska språkets grammatiska regler kan alla lära sig men att använda det för att skapa sin egen röst är en utmaning. Koncept för olika format kan man också lära sig genom att läsa mängder av böcker inom den genre man vill skriva inom men man måste ha drivkraften och fantasin för att skapa en story som håller. Den dramaturgiska kurvan kan man också lära sig, var hinder och vändpunkter borde vara men vilka de är kräver fantasi och uppfinningsrikedom från författaren.

Det har varit både lättare och svårare att skriva en uppföljare. Lättare för att jag har andra verktyg, svårare på grund av prestationsångest – klarar jag verkligen av att skriva mer än en bok? Finns det en berättelse till i mig som håller? Lättare för att jag har en dialog med ett förlag. Jag vet att det finns en mottagare som är beredd att titta på det jag skriver, det är en lyx som jag är oerhört tacksam för. Samtidigt kan man inte komma ifrån att det är ett visst stresspåslag att arbeta mot en deadline. Man måste få ur sig en färdig text och det får inte ta tre år i anspråk. Ibland kan jag känna att det triggar kreativiteten, ibland att det hämmar den.

Nu har jag precis skickat iväg mitt andra manus till förlaget och abstinensen är total. Får tvinga mig själv att inte öppna dokumentet igen och börja göra ändringar, leta efter saker jag kunde ha gjort mycket bättre, det finns mängder. Samtidigt kittlar en ny idé, en idé som är lite smått galen och som jag inte alls vet om den kommer att fungera. Men jag tror att jag måste pröva den. Jag ska ge det ett par dagar, sedan börjar jag nog pyssla med bok nummer tre 🙂

Önskar er alla en skön söndag, även om ni inte vågar er på att lämna kommentarer så ser jag i statistiken att ni är här 😉 så kämpa på och skriv på så ses  vi i bokhyllorna!

 

 

This Post Has 2 Comments
  1. Jag började med mitt manus för cirka fem år sedan. Har skrivit till och från men under det senaste året knappt något alls. Sedan gick jag med i Feelgoodfredag och det ena gav det andra. Och nu när jag blivit med lektör så känns det riktigt roligt igen att skriva. Du är bäst Sofia! Ser verkligen fram emot din nästa roman. ”Hemma” , står på hyllan med favoriter i min bokhylla. 🙂

    1. Tack snälla Susanne, det är så roligt att följa dig i ditt skrivande och jag ser så fram emot att läsa din roman i sin helhet när du väl sätter punkt 🙂 kämpa på!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Back To Top